EN ORANGE BILD RÅTT TEJPAD PÅ GOLVET
Om grupputställningen Allting kokar på Konstepidemin 12 maj–3 juni 2018
med Jan Matsson, Anna-Karin Rasmusson och konstnärsgruppen TOMBOLA.
Hur länge pågår en utställning? Ja, den har ju sin utställningsperiod förstås, med datum och öppettider; vernissage och finissage. Men det som visas kan också förvandlas i besökarens tankevirvlar och bildminnen, i serier av ögonblick som förlängs och förskjuts, fragment intill andra fragment.
Så är det med Tombolagruppens utställning Allting kokar. Processerna pågår länge efteråt, blir restprodukter, sprickbildningar, subversiva och bara halvt formulerade vägar för tankarna. Linjerna och färgspåren finns där inne i gallerirummen, i rytmerna som uppstår mellan föremålen och den hallucinatoriska oreda som blir en annan sorts ordning. Men det kompletteras av andra skuggbildningar, efterbilder, ljusbrytningar, sådant som tillkommer därför att man fortsätter att tänka så mycket på det som visas.
Naturligtvis spelar värmen in. Hettan, som börjar i maj fortsätter in i juni och vidare under hela juli, är som ett eget sinnestillstånd. Något större och vidare, ett flimmer på näthinnorna, en drömkänsla i den stillastående luften. Hade medlemmarna i Tombola (Gunilla Hansson, Pia König, Anna Carlson och Lena Danielsson Wulcan) och de inbjudna konstnärsvännerna Anna-Karin Rasmusson och Jan Matsson på känn vad det skulle bli för sorts sommar när de bestämde sig för utställningskonceptet Allting kokar? Väderlek och bildestetik sammanfaller på ett ytterst påtagligt vis, som om bilderna och objekten kunde bli till först i de molekylära föreningar som hettan ger upphov till. Tyger, träbitar, köksredskap, övermålade fotografier, filmsekvenser. Världen utmanas, faller isär, sätts ihop på nytt.
Man behöver inte många sekunder för att förstå att de olika verken inte finns där som enskildheter och personliga signaturer. Det som pågår och som bildar den konstnärliga energin är det gemensamma intresset för överlagringar, ingrepp, störningar och kombinationsmöjligheter. Så bildar de olika momenten och objekten ett växande collage där delarna byter plats med varandra, och resultatet blir en större form av kropp, en varelse som flyttar på sig och även hamnar på insidan av betraktaren. Händerna som bränner sig på kokplattorna blir tankarna som prövar uthålligheten, tidsgränsen, och trappan som leder upp till den hemliga dörren blir en plats som måste besökas igen och igen. Allt är på samma gång synligt och övertäckt, och efter tag blir textiliernas närvaro allt viktigare, som draperingar, ridåer, förklädnader. En teatralisk kostym i jätteformat påminner om dräkten som Sonia Delaunay skapade till en dadaföreställning med Tristan Tzara 1923 och som David Bowie bar när han uppträdde i Saturday Night Live drygt 50 år senare, 1979, tillsammans med Klaus Nomi och Joey Arias.
Också i Allting kokar överlagras olika tider, olika förhållningssätt. Det lilla köket i miniatyrformat, med sina skräpigheter och många lådor, väcker associationerna till konceptkonstnären Gordon Matta Clarkes alkemistiska förvandlingar av mat och hålrum i väggar, golv och tak. Filmbilderna på andra filmbilder, måleriet som blir övermålat och utsuddat, skulpturerna som består av härjningar och trasiga funktioner, bildar passager till andra tankevärldar. Det är utopi och apokalyps i förening, lycka och melankoli. I ett av rummen är en orange målning tejpad mitt på golvet, och rätt genom bilden löper en lång tejpbit. Det råa och obearbetade blir ett vibrerande tillstånd där ytorna skaver mot varandra så att ett skimmer framkallas, en inre bild som stannar kvar och blir sin egen heta sommartid, en dröm som fortsätter att vara en dröm.
Magnus Haglund
Författare och kritiker
